Hela 1700-talet och i början av 1800-talet var Anders det absolut vanligaste pojknamnet i Sverige. Anna var det vanligaste flicknamnet.
Andersdotter var samtidigt det vanligaste efternamnet, Andersson var det näst vanligaste.
Det var alltså inte att undra på att en som hette Anders Andersson ville skilja sig från mängden genom att byta namn.
Min farfars morfars far Anders Andersson, född 1804, hade en tio år äldre syster, Stina. När hon var 17 år, flyttade hon hemifrån Björnö säteri, Frötuna socken, in till Norrtälje stad. Hon bytte då efternamn till Östling, vilket var ett ovanligt namn. År 1820 låg ”Östling” på 397:e plats i listan över de vanligaste efternamnen.
När Anders var 15 år flyttade han också in till stan och härmade sin storasyster i namnfrågan. Man kan ju undra varför de valde just Östling. Kan det möjligen finnas något samband med drängen Pehr Jansson Östling, som kom till Björnö 1803 från granngården Östhamra, där han var född?
Men enligt släktforskaren Maud Svensson var det mycket vanligt att man valde ett namn som påminde om gården, byn eller socknen där man var född och/eller uppvuxen: Östhamra – Östling.
Anders och systern hade säkert ändå hört namnet och tyckt om det.
Före 1901 fanns inget namnskydd och ingen namnansökan – man började bara kalla sig vid det namn man valt.
I Norrtälje blev Anders lärling hos sin systers man, målarmästare Samuel Leijonberg. Senare blev han pistolsmed.
OBS att Birgitta Bjurenvall Östling också växte upp på en gård med samma namn, Östhamra i Munktorp! Det finns bara två Östhamra i Sverige.