Midas

Ytterligare flera hundra personer nu har tillkommit, tack vare att den unge släktforskaren Midas Lundgren hösten 2022 upptäckte Aqvilina Wahlberg (min farmors moster) i mitt släktträd på nätet. Aqvilina, eller Lina, var nämligen Midas farfars farfars mor, så vi är släkt på långt håll. Midas fick komma och skanna in bilderna i de tre fotoalbumen från förra sekelskiftet. Sedan skickade han sin släktforskning till mig, och jag adderade den till min tidigare forskning.

Birgittas livshistoria

Birgitta föddes på Pingstdagen 1937 i Eskilstuna Klosters församling, som nummer fem i en skara på åtta barn.

Att vi var påtänkta för varandra kan man se av att hon föddes samma dag som mina föräldrar gifte sig!

Hennes familj bodde då på gården Emmaus, straxt utanför Torshälla (nära hamnen). På 1970-talet fanns det fortfarande ett bostadshus och fruktträd kvar där. Till gården hörde mark vid Mälaren och eftersom Birgittas far Albin var affärsman sålde han av sommarstugetomter.

Tyvärr var en del av hennes fyra storasyskon sjuka vid den tiden, så hon fick nog inte den vård och uppmärksamhet hon förtjänade som nyfödd.

Efter flera flyttar kom de 1941 till Östhamra gård, Munktorp. Ett större lantbruk nära Strömsholms slott, där Birgitta bodde kvar till 1956. Det var 6 km till folkskolan i Munktorp, och oftast fick Birgitta gå den långa vägen själv.

Hon började sen i realskolan i Västerås, men flyttade efter en termin till Högre allmänna läroverket, Köping, där Birgitta träffade mig, som gick i samma klass.

Sen gick hon på folkhögskolan Karlskoga Praktiska Läroverk. Birgitta fick där vara barnvakt åt en nyfödd lärarson, Martin Kylhammar, som numera är känd professor och författare.

Olika praktikplatser i Stockholm följde (Kronprinsessan Lovisas barnsjukhus, barnträdgårdar mm) samt gedigen utbildning vid Maria Husmodersskola och Stockholms stads barnsköterskeskola, där hon examinerades 1961:

Birgitta och jag blev närmare bekanta 1954, i samband med eftersamlingar för konfirmander som min mamma Anna-Lisa ordnade. Tycke uppstod snabbt och förlovning skedde 1958, på Berns salonger, där Edith Piaf sjöng för oss. Min pappa blev lite förskräckt över att vi tog detta stora steg, utan riktig utbildning och inkomst! Men vi gifte oss inte förrän 1961. Bröllopsresan företogs på cykel i Danmark.

Första året som nygifta bodde vi på Drottninggatan 99, därefter på Markvardsgatan 15, Stockholm. En lycklig tid, då Birgitta var ”egen företagare” med barnpromenader, jag studerade på KTH, Tina och Andreas föddes där. Att bilda familj var ovanligt bland studiekamraterna, men de ställde gärna upp som barnvakter.

Vi flyttade sen många gånger under livet:
 Gislaved 1965–68
 Stighultsgatan 16, Eskilstuna 1968–73
 Måstavägen 24, Eskilstuna 1973–76
 Ekuddsvägen 17, Torshälla 1976–94
 Tappvägen 6, Täby 1994–2005
 Ruddammsbacken 38, Stockholm 2005–2013
 Borgargården, Rålambsvägen 66 A, Stockholm 2013–

När barnen omkring 1970 kom upp i skolåldern började Birgitta arbeta utanför hemmet som förskollärare. Det fortsatte hon med fram till 1981, då hon skadades i en arbetsplatsolycka och blev förtidspensionerad. Senare åtog hon sig att vara kontaktperson. Hon var även barntimmeledare i församlingen.

Birgitta fostrade naturligtvis barnen på bästa vis, och fick under mina många tjänsteresor själv bära ansvaret för hem och hushåll.

Hon tog också under en period med glädje stort ansvar för att hjälpa olika nödställda flyktingar, som fick en fristad i vårt hem i Torshälla.

Särskilda ljuspunkter har varit alla semesterresor med familjen. Flera gånger imponerade Birgitta genom att själv köra bil med husvagn och barn, till Öland och Åland. Gotlandssemestrarna har varit många och glädjefyllda, för att inte tala om nöjet med fritidshuset utanför Torshälla under 20 år.

Vi har fått uppleva varm och glad gemenskap med släkt och de många vänner som vi mött i olika sammahang, i församlingarna och olika bibelstudie- och bönegrupper. Vi deltog i äventyrsfyllda sommarläger (Bökebäcksgården), sommarbibelskolor i Hjälmseryd, pilgrimsresor till Polen 1987 och Israel 2009. Vi fick besök av och besökte släktingar i USA.

Birgitta var tyvärr under hela livet hårt prövad av olika besvär. Hon blev allt mer multisjuk de sista åren, men höll humöret uppe och gladdes särskilt när hon fick träffa barn och barnbarn. Hon behöll livet igenom en stark tro på Frälsaren.


Birgitta 80 år 2017

Till slut måste jag sammanfatta och säga att vi ju fick ett mycket långt och innehållsrikt liv tillsammans. Även om de senaste årens svårigheter lätt dominerat min minnesbild, så finns det i våra rader av fotoalbum bevis för att jag och min älskade hustru – omtyckt av alla – fick mängder av goda och glada livserfarenheter.

Soli Deo gloria.                                                                                         
Lars

Spanien 2016

Bilder från när  Birgitta och Lars var i Spanien tre sköna och avkopplande veckor i oktober–november 2016.
Vi fick låna Silvia & Andreas hus i Polop, en mil norr om Benidorm (se karta), 7 mil från Alicante, som har milsvid utsikt över Costa Blanca-kusten och bergen. Därifrån gjorde vi utflykter åt olika håll.
Andreas följde med ner och hjälpte oss tillrätta de första dagarna. Sen hade vi glädjen att få sällskap i fem dagar av Tina och Jolin.

Entrésidan
Frukost på terassen, oftast i sol
Citron- och grapefruktträd i den lilla trädgården
Huset ligger 400 m.ö.h., bergstoppen bakom huset på 790 m.ö.h.
Benidorm längst bort till höger

Vy mot norr

Utflykter

Benidorm
Altea, 14 km sydost om Polop
Playa Albir
Guadalest, 11 km nordväst om Polop

Filmsnutt: Benidorms surflinbana

Blommande nispero (japansk mispel) som odlas här i stora mängder

Tarbena, 560 m.ö.h.
Bussterminalen i Benidorm
Tina och Jolin reser hem

Polop, Spanien

även kallat Polop de la Marina eller Barony of Polop.

Polop är byggd på en sluttning och omges av stora odlingar med japansk mispel och apelsin. Polop är en typisk spansk liten stad med väl underhållna gator och mysiga smala gränder. Polop bebos huvudsakligen av spanjorer och endast ett fåtal turister besöker staden. Mest känd är staden för sitt källvatten (Front dels Xorrets) som kan hämtas ur någon av de 200 kranarna (se bilderna).

Klimat mm

Ur eng. Wikipedia:
Doña Beatriz Fajardo de Mendoza y Guzmán also inherited the lordship of Benidorm, a half-destroyed town, depopulated, that had lost its category of municipality after having been absorbed by Polop. But in 1666 the baroness repopulated Benidorm, granted a new Puebla Letter to it and established limits for the municipality very similar to the existing ones today. By guaranteeing the supply of water through the construction of the Reg Major of l’Alfàs (ett bevattningssystem mellan Polop och Benidorm), she transformed Benidorm into an economically viable city, the embryo of the present city.[15]By deed granted in April 1666 in Polop Castle, the baroness also founded the Nou Reg to irrigate 1,207 hectares of land.[16] She lived an eventful life.

Förr i tiden, innan husen hade vattenledningar, fick vattnet från bergen rinna fram ur en mängd kranar, där invånarna hämtade så mycket de behövde.

Olafs minnen från 1880-talet

Ur självbiografin Gifted and Lifted av Earl Matson.

Olaf Gustaf Berg (Earl Matsons morfar, f 1876) skrev ned några korta reflektioner om sin barndom i Sverige. Där beskriver han den extrema fattigdom som familjen levde under. Han berättar också att hans mamma berikade familjekretsen på det andliga planet. Gravbäcks gård (i Bygdeå socken, norr om Umeå), där familjen bodde, byggdes ursprungligen av Olafs farfar, Anders Gustaf Anderson (f 1827). Strax efter sitt giftermål omkring 1844 gav han sig ut i obygden och röjde en plats där de kunde bosätta sig. Familjen drabbades av många svårigheter. Olaf skriver:

Varje sommar var den tidiga frosten deras värsta fiende. Mycket ofta kom den och förstörde den lilla grödan. Detta innebar lite mat och stora svårigheter under den kommande vintern. Då var de tvungna att gå ut i skogen, i snö som ofta var uppåt två meter djup, fälla träd, såga brädor och köra en, två eller ibland så långt som sex mil och sälja för att kunna köpa något av livets nödtorft. En annan inkomstkälla var tillverkning av tjära och pottaska.

Olafs far, Olaf Anton Anderson (Tjernberg), var den äldsta av de fyra pojkar som Anton Gustaf Anderson fick. Det fanns också två döttrar.
Olaf minns att alla fyra pojkarna och hans far och farbröder var intelligenta. Hör Olaf fortsätta berätta historien med sina egna ord:

Jag kan sanningsenligt säga att Gravbäck-familjen var speciell. Bröderna – det fanns fyra – var alla kända för sin kunskapstörst. En dag när min far förberedde sig för konfirmationen frågade han prästen om han kunde få låna en mer utförlig katekesförklaring. Lite orolig sa prästen: ”Varför behöver du det? Du kan lika väl sätta dig ner och skriva en sådan bok själv.”

Ett annat exempel:

När min farfar, Natanael, förberedde sig för konfirmationen, frågade prästen honom om han hade lärt sig bibelberättelserna. På den frågan svarade han nej. Prästen berättade då för honom att om han inte ville lära sig dem fick han inte bli konfirmerad. Pojken frågade då om det inte var tillräckligt att kunna Bibeln; varpå han sa att han var villig att bli förhörd på den. Vid förhöret visade han sig ha så god kunskap om Skriften att han inte skulle behöva bli utfrågad om bibelberättelserna.

Han fortsätter med att berätta att Gravbäck låg 55 km från närmaste kyrka, så familjen gick bara dit ett par gånger om året. Men det var tydligen en djup andlighet i familjen. På söndagar samlades familjen kring Guds ord och Olafs farfar fungerade som husets präst. Hela familjen satt mycket stilla när han läste ur Bibeln och böcker med predikningar.

Olaf berättar också om sina föräldrar:

Mina föräldrar gifte sig hösten 1872. Båda var fattiga som kyrkmöss. Bara fyra år tidigare hade en fruktansvärd hungersnöd inträffat i Skandinavien. Invånarna på Gravbäck fick lov att lämna sitt hem. Var och en gick olika vägar för att kunna försörja sig. Därför kan du knappast föreställa dig hur svårt det var för ett ungt par, utan tillgångar, att kunna skaffa sig något eget och föda en ständigt växande familj. Till att börja med hade de inget hus att bo i så de inredde, efter bästa förmåga, ett hörn av ladan. Där bodde de det första året. Och där föddes jag, om jag är rätt informerad. Farfar byggde dock ett nytt hus och då kunde vi flytta in i det gamla.

Han fortsätter sedan med att beskriva detta hus:

Det här lilla huset där jag tillbringade mina första åtta år av livet var väldigt primitivt. Det var rektangulärt, kanske 3,5 x 7 m. Den södra delen hade ingen innervägg, den kan ha varit 3,5 x 5 m. Detta rum utgjorde kök, vardagsrum, sovrum, allt. I sydvästra hörnet var ingången. I det sydöstra hörnet fanns en öppen spis. Det var murad med grova stenar, eftersom det saknades tegel. Det fanns två fönster, ett på norra och ett på västra sidan. Väggarna bestod av grovhuggna stockar. Mellan stockarna hade de lagt mossa för att hålla de svåra vintrarna ute.

Utbildningen fick barnen hemma. Som pojke köpte Olaf sin första bok, en katekes, med pengar han hade tjänat. Han berömmer sin mamma för att hon stod för den andliga näringen i familjen. Även om hon hade visst handikapp (hon var närsynt), hade hon en stor dygd som överskuggade hennes brister. Olaf säger att hon var varmt hängiven sin Frälsare. Hon försökte fostra sina barn till ärliga och respektabla människor. Hon bad ofta. Återigen, låt Olaf beskriva henne:

Varje morgon när jag vaknade, såg jag henne läsa Den heliga skrift i det svaga ljuset från eldstaden, när hon inte satt böjd i bön. Hon inpräntade hög moral i oss barn. Hon varnade oss för synd. Hennes ideal var alltid högre än materialismen. De sista orden som jag hörde från hennes mun när jag lämnade mitt hem för sista gången var: ”Kom ihåg, Gustav, att det inte hjälper om man vinner hela världen om man förlorar sin själ.”

Olaf lägger sedan till dessa ord om sin barndom:

Minnena från min tidiga barndom är glada trots fattigdomen som rådde i vårt hem. Oftast hade vi tillräckligt med mat. Men jag minns ett tillfälle när vi inte hade någon mat på över två dagar. Anledningen var ett fruktansvärt töväder (med snösmältning) som hindrade far från att komma hem (han hade gått till närmaste by för att skaffa mat).
Vi hade inte så mycket kläder. Ända tills jag var sju år gammal saknade jag egna skor. Men det höll mig inte inne i stugan under de långa vintrarna. Vi barn lekte och sprang i den kalla snön. När våra fötter blev för kalla, var vi tvungna att gå in och värma dem vid eldstaden och sedan gick vi ut igen.

Denna familj är verkligen typisk för dem som av ekonomiska skäl till slut lämnade Sverige och for till USA.

Vid George Bergs forskning på släktträdet har han sett att innan Olaf Anton Andersson kom till det nya landet hade han suttit i fängelse för att stulit mat till sin familj. När han släpptes ut bytte han namn till Tjernberg och åkte till Amerika för att starta om. Med tiden kom alla barnen till USA. Där förkortade de efternamnet till Berg.

Så vitt jag vet var Olaf Gustav den enda av Berg-barnen som kom att tillhöra Lutheran Church, den lutherska kyrka som har sitt ursprung i Svenska kyrkan. Vissa blev med i baptistkyrkan, Swedish Baptist Church. Eftersom han inte fick någon egentlig skolutbildning i Sverige, arbetade Olof en tid i det här landet som skogshuggare i norra Michigan. Men hans kunskapstörst ledde honom sedan till Augustana College i Rock Island, Illinois, där han tog examen med höga betyg. Han fortsatte studierna för att bli präst i Augustana Lutheran Church. Som en del av sin seminarieutbildning fick han en sommar tjäna som studentpastor i Brockton, Massachusetts, där han träffade, blev förälskad i och så småningom gifte sig med Lillie Teresa Peterson.

Fyra barn föddes i detta äktenskap:
Ruth Evelyn Berg
Earl Ferdinand Berg
Milton Eugene Berg
Grace Gustava Berg

Här är ett foto av familjen O. G. Berg: barn, hustrur och barnbarn. Fotot togs 1940.

Övre raden: Eunice Berg, Grace Berg (Harkrider), Milo Matson, Ruth Matson, Elsie Berg.
Nedre raden: Earl Berg, Duane Matson, Olof Gustaf Berg, Earl Matson, Lillie Berg, Milton Berg, Milton Berg Jr

Policy för visning

Dessa regler gäller för personer som visas under Avlidna:

Som standard gäller DIS policy att personer som lever eller kan leva idag inte ska visas offentligt.

En person anses inte leva om hon eller han har en dödsnotis med datum minst 10 år tillbaka.

Saknas dödsnotis anses personen inte leva om hon eller han har en sista händelsnotis med datum minst 110 år tillbaka.

Personer som inte har dödsnotiser eller händelsenotiser med årtal anses leva.

Dessutom anses alla datum före år 1500 som ogiltiga.

Fler ”nya” släktgrenar

Vem som helst kan söka på nätet efter gamla förfäder. Några har då fått träff via den här hemsidan!

En sådan är Mary Alice Peterson från Olympia, Washington, USA. Hon är syssling med Birgitta på Birgittas farfars sida och hittade släktbanden 2012, delvis med hjälp av Facebook. På midsommaren det året kom hon till Stockholm och hälsade på oss tillsammans med sin man Bob (Robert) Harvey.

Ett annat exempel är Terry Larson, brandkapten i Calgary, Kanada, vars far var syssling med Birgitta. Birgittas morfar hade en syster som hette Mathilda Carlsson. Hon gifte sig med Carl Johan Larsson och fick sex barn när de bodde i Floda och Julita i Sörmland. 1891 emigrerade de till USA och bosatte sig i Newman Growe, Nebraska, där de fick de fyra barn till. 1903 flyttade de till Kanada.

Carl Johan och Matildas guldbröllopsdag i juni 1927

Mathilda dog 1960, 103 år gammal. Tänk vilka strapatser hon måste ha gått igenom men ändå bli så gammal. Vilken krutgumma!

Terrys syster Brenda Larson besökte oss i Stockholm i september 2015 och passade även på att springa Tjejmilen:

Fr. v. på bilden: Birgitta, Linn, Gunilla, Tina, Brenda, Jolin, Margareta, Lars.

Släktklenoder

Det finns en rad större och mindre föremål som gått i arv genom släktleden.

Klicka här för att läsa om arvegods som finns hos Tina – hörnskåpet (1788), kistan (1838), ”silver”-lampan (1902) och pianot (1925).

Klicka här för att läsa om mysteriet med väggskåpet märkt ”Cattarina Östling 1733″, som finns hos Andreas.

”Ny” gren av släkten Östling!

Före 2012 kände jag inte till att vi  hade några levande släktingar på Östlings sida, bortsett från avkommorna till min far Nils.

Tack vare en släktforskare i Avesta – en avlägsen släkting, som hittade den här hemsidan – vet jag nu att Augusts mor Gustafvas kusin, Gustaf Östling (född 1872 i Gävle), fick fem barn och en rad barnbarn och barnbarns barn.

I ungdomen var det lite si och så med hans vandel. I kyrkböckerna benämns han sedan oftast artist, ibland fonografförevisare. Han reste runt i landet och visade upp en fonograf (föregångaren till grammofonen), sjöng och drog roliga historier, dvs. en bondkomiker. Hans artistnamn var ”Gustavus”.

Han dog inte 1935 i Gävle, som jag trodde, utan 1915 i Falun. Dödsorsak stelkramp, efter att ha rivit sig på en rostig spik.

Se även Geni-programmet och Stamtavla Anders Ason Östling.